Jag kom på att jag kanske ska skriva lite om en annan skräckfilm som blev ganska hajpad och skulle vara läskig innan jag lyckas förtränga den helt och hållet.
Insidous.
Lite som i Paranormal Activity så flyttar en familj in i ett nytt hus och genast börjar skumma saker att hända. En av sönerna gillar inte riktigt sitt rum, det är tydligen något skumt där. Han beger sig upp på vinden i ett obevakat ögonblick, blir rädd och trillar ner för en stege och slår sig. Dagen efter ligger pojken i något som verkar vara koma (men som uppenbarligen inte är det) och det börjar hända läskiga saker i huset. Ingen vet vad som är fel på pojken, han bara ligger där. Så efter några månader så flyttar de hem grabben till huset från sjukhuset så familjen slipper åka till sjukhuset och vara förtvivlade. Bra där, inga konstigheter. Det har fortfarande inte hänt något särskilt, förutom att det verkar vara lite skumma i huset. Alla i familjen börjar att se spöken/demoner/uppenbarligen otrevliga saker som kutar runt och de anlitar ett medium med tillhörande spökjägare. Mediet (är det den bestämda formen?) förklarar att han inte alls ligger i koma utan håller på med "astral projection" och har fastnat någonstans och kan inte komma tillbaka till kroppen. Vi stannar till här ett tag.
När jag hör astral projection så börjar jag genast tänka på flumtomtarna på Flashback som diskuterar sina upplevelser. Rent. Jävla. Bullshit. Det är svårt att hitta tillbaka till den där spänningen med det i bakhuvudet.
Så fortsätter det. Eller ja, nu ballar det ur. Fast inte på det bra sättet som jag önskar att det gjorde i många andra filmer, utan här lyckas de faktiskt totalt radera den spänning som man anade i början av filmen. Det blir fler utomkroppsliga upplevelser och pojken ska hämtas hem från det här spöklandet. Det hela blir så oerhört larvigt, så man sitter till slut och drar på munnen åt hur töntigt det är. Det som ska föreställa värsta spejsade sakerna och en jättehemsk plats där de döda bor är inte läskigare än en spökvandring i höstmörkret där utklädda 10-åringar hoppar fram och skriker "bu". Det känns som att Leigh Whannell, han har även gjort Saw-filmerna, led av total inspirationsbrist när han utformade den här biten av filmen. Ja, man märker verkligen hur de panikartat har försökt klämma fram någonting, men det blir mest en väldigt, väldigt dålig kopia av The Shining. Jag förstår inte om det skrämmande i filmen ska vara "hoppa-fram-plötsligt-och-skrämma-en" eller någon sorts suggestiv spänning. Inget av dessa knep fungerar särskilt bra i alla fall.
Tycker du om skräck med lite gore?
Du kommer att bli besviken.
Tycker du om filmer där det hoppas fram ur garderober när man inte är beredd?
Du kommer att bli besviken.
Tycker du om filmer där det är sån där spänning där man vet att något läskigt kommer att hända?
Du kommer att bli besviken.
Till och med slutet kunde jag ana och då brukar jag väldigt sällan naila det, hur förutsägbar filmen än är. Så dålig är den. Fast jag ger mig fan inte, kampen går vidare.
onsdag 7 december 2011
Paranormal Activity 1-3
Det tog ett tag innan jag bestämde för att se Paranormal Activity, men jag hade faktiskt relativt höga förväntningar på den. Skälet att jag såg den var för att film nummer 3 i ordningen kom ut för ett tag sedan på bio och jag och några vänner bestämde oss för att gå och kolla på den. Så där satt jag, dagen innan bion, och tittade igenom båda PA-filmerna.
Jag kan dra handlingen för alla filmerna, de är ändå likadana. Det var ändå ett tag jag såg dem, jag pallar inte se om och det kan hända att jag blandar ihop filmerna ibland. Tjej och kille flyttar in i nytt hus och något skumt händer. Det hörs fotsteg och sånt, så de filmar när de ligger och sover. Ja, det är ju ungefär så kul som det låter. Vi får se på när de ligger och sover. Sen så kanske det stängs en dörr någon gång. Wow. Är det den subtila skräcken som hade gjort Folk så livrädda? Det är egentligen inte så mycket handling att tala om. De går omkring och filmar och är vanliga under större delen av filmen och sen ballar det ut på slutet och folk dör. Wow igen.
Jag måste faktiskt säga att trean var den bästa av filmerna i alla fall. Lite fler karaktärer, bättre gjord, det händer faktiskt ganska mycket mer i filmen och man får lite förklaringar till de två första filmerna. Det var också den enda filmen som hade någonting som gjorde att jag hoppade till; när mamman hoppar fram ur garderoben med en monstermask. Det var det mest spännande i hela triologin. Tyvärr så räcker det inte att bara se 3an, man måste nog se de två första för att förstå vad det handlar om. Det som är bra är att det är ganska korta filmer, så det är inga två timmar som man behöver plåga sig igenom.
Jag mindes hur folk hade sagt att de var de läskigaste filmerna någonsin och så himla nyskapande. Den här subtila skräcken, att man vet att det kommer att hända någon gjorde att mina förväntningar var ganska höga. Efter att ha sett den första filmen så undrade jag vad som var läskigt med en film där en dörr öppnas och stängs (det är ju allt som händer fram tills de sista 5 minuterna) och efter att ha sett film nummer 2 så var mina tankar mest på hur i helvete jag skulle hålla mig vaken i biosalongen. Om någon hade satt igång någon PA-film, man hade kommit in och börjat kolla efter 5 minuter så hade man aldrig förstått att det skulle vara en skräckfilm. Man hade snarare undrat varför det var barn med i en hemmagjord porrfilm som uppenbarligen inte kommit igång än. Det enda som gör dessa filmer läskiga är att du som tittare vet att det är skräck och är rädd på grund av det.
Det verkar som att en Paranormal Activity 4 är på gång också. När du ser den, om du ser den, så tänk inte på att det är en skräckfilm. Gå in för att det är en komedi eller något annat. Tro mig, om den är lik sina föregångare så kommer du också att sitta och gäspa framför filmen och fundera över vad som saknas i kylskåpet. Det jag att jag kommer att göra, för jag är också ganska säker på att jag kommer att se även den fjärde filmen.
Så, en liten slutgrej bara:
Jag har svårt för skräck med övernaturliga inslag överlag, för jag köper det inte. Det finns inga spöken, andar eller demoner och då blir det ju ganska larvigt om man har den inställningen. Jag antar att jag inte är målguppen för dessa filmer, men jag ger inte upp. En dag så ska jag se en skräckfilm som gör mig riktigt rädd. Kampen går vidare!
Jag kan dra handlingen för alla filmerna, de är ändå likadana. Det var ändå ett tag jag såg dem, jag pallar inte se om och det kan hända att jag blandar ihop filmerna ibland. Tjej och kille flyttar in i nytt hus och något skumt händer. Det hörs fotsteg och sånt, så de filmar när de ligger och sover. Ja, det är ju ungefär så kul som det låter. Vi får se på när de ligger och sover. Sen så kanske det stängs en dörr någon gång. Wow. Är det den subtila skräcken som hade gjort Folk så livrädda? Det är egentligen inte så mycket handling att tala om. De går omkring och filmar och är vanliga under större delen av filmen och sen ballar det ut på slutet och folk dör. Wow igen.
Jag måste faktiskt säga att trean var den bästa av filmerna i alla fall. Lite fler karaktärer, bättre gjord, det händer faktiskt ganska mycket mer i filmen och man får lite förklaringar till de två första filmerna. Det var också den enda filmen som hade någonting som gjorde att jag hoppade till; när mamman hoppar fram ur garderoben med en monstermask. Det var det mest spännande i hela triologin. Tyvärr så räcker det inte att bara se 3an, man måste nog se de två första för att förstå vad det handlar om. Det som är bra är att det är ganska korta filmer, så det är inga två timmar som man behöver plåga sig igenom.
Jag mindes hur folk hade sagt att de var de läskigaste filmerna någonsin och så himla nyskapande. Den här subtila skräcken, att man vet att det kommer att hända någon gjorde att mina förväntningar var ganska höga. Efter att ha sett den första filmen så undrade jag vad som var läskigt med en film där en dörr öppnas och stängs (det är ju allt som händer fram tills de sista 5 minuterna) och efter att ha sett film nummer 2 så var mina tankar mest på hur i helvete jag skulle hålla mig vaken i biosalongen. Om någon hade satt igång någon PA-film, man hade kommit in och börjat kolla efter 5 minuter så hade man aldrig förstått att det skulle vara en skräckfilm. Man hade snarare undrat varför det var barn med i en hemmagjord porrfilm som uppenbarligen inte kommit igång än. Det enda som gör dessa filmer läskiga är att du som tittare vet att det är skräck och är rädd på grund av det.
Det verkar som att en Paranormal Activity 4 är på gång också. När du ser den, om du ser den, så tänk inte på att det är en skräckfilm. Gå in för att det är en komedi eller något annat. Tro mig, om den är lik sina föregångare så kommer du också att sitta och gäspa framför filmen och fundera över vad som saknas i kylskåpet. Det jag att jag kommer att göra, för jag är också ganska säker på att jag kommer att se även den fjärde filmen.
Så, en liten slutgrej bara:
Jag har svårt för skräck med övernaturliga inslag överlag, för jag köper det inte. Det finns inga spöken, andar eller demoner och då blir det ju ganska larvigt om man har den inställningen. Jag antar att jag inte är målguppen för dessa filmer, men jag ger inte upp. En dag så ska jag se en skräckfilm som gör mig riktigt rädd. Kampen går vidare!
The Roommate
Jaha, det är väl inte mer än passande att jag den första film som jag recenserar är filmen som är själva upphovet till det här. Jag använder heller inget graderingssystem här, själva grejen är ju att allting får det lägsta betyg som finns: 5 skitpåsar.
Så, då sätter jag igång.
The Roommate skulle vara en del av min färd att börja uppskatta skräckfilmsgenren. Jag har egentligen aldrig varit något stort fan av skräckfilmer. När jag var liten blev jag så rädd så att jag inte kunde sova, nu när jag är äldre är jag tillräckligt rationell för att förstå hur överdrivet allting är. The Roommate visade sig ju inte direkt vara en skräckfilm, det står till och med drama/thriller på IMDb. Stor miss av mig, men jag plågade mig igenom den.
Den handlar alltså om Sarah spelad av Minka Kelly som börjar på college Det är fest, det är snygga trummisar som spanar in tjejer när de giggar. Cam Gigandet spelar då den snygga trummisen som spanar in henne och blir hennes ragg, bla bla bla. Som vilken tonårsfilm som helst. Ytligt. Sen raglar hon hem och träffar sin rumskompis, Rebecca, som är spelad av Leighton Meester. Hon är uppenbarligen lite för på och man förstår att något är skumt med henne. Det kan vara titeln som är lite avgörande i den delen också. Hon har tydligen inga vänner och börjar jaga iväg alla som står Sarah nära. Hon skrämmer skiten ur folk, men Sarah vill bara vara bussig och fortsätter vara hennes polare. Så fortsätter filmen så. Ingenting händer på ungefär en timme, tills Rebecca ballar ur på riktigt och börjar att ta till lite väl drastiska åtgärder. Det är lugnt, jag ska försöka att inte spoila något, men allting är väldigt förutsägbart.
Det är alltså någon sorts dramathriller som varken är särskilt dramatisk eller spännande. Man VET att Rebecca är skum och gör en massa saker, Sarah/Stephen (Cam) är kära och så. Det är inget djup i filmen som gör att man får förstå varför Rebecca gör som hon gör (eller jo, det får man ju, men det räcker inte) och skådespelarinsatserna är bedrövliga. Stephen är sockersöt, Rebecca är uppenbarligen lite galen, Sarah är en driven ung tjej som vill vara snäll och sen är det inget mer med det. Den kommer liksom aldrig riktigt igång. Man förväntar sig ju i alla fall någon liten scen där det är lite urballning, men sen efter 1:20 så upptäcker man att filmen snart är slut och att det inte har hänt något. Det är alltså en thriller utan spänning och ett drama utan dramatik. Den är helt enkelt genrelös och inte på något nyskapande och bra sätt.
Jag har sett en hel del dåliga filmer, men den här fungerar inte ens som alibi för att man vill få någon man tycker om att bli lite rädd i någon scen och krypa upp i famnen på en. Det kommer bara sluta illa, din partner kommer att sitta i andra änden av soffan och skriva sms eller spela Wordfeud och du kommer att vara tvungen att se klart på filmjäveln själv. Den är troligtvis oerhört kontraproduktiv på den fronten.
Så, det var nog det jag hade att säga om den filmen. Nu ska jag gå och lägga mig och förbanna mig över de timmar av sömn som jag slösade bort, för jag får faktiskt skylla mig själv att jag såg den här.
Kampen går vidare.
Så, då sätter jag igång.
The Roommate skulle vara en del av min färd att börja uppskatta skräckfilmsgenren. Jag har egentligen aldrig varit något stort fan av skräckfilmer. När jag var liten blev jag så rädd så att jag inte kunde sova, nu när jag är äldre är jag tillräckligt rationell för att förstå hur överdrivet allting är. The Roommate visade sig ju inte direkt vara en skräckfilm, det står till och med drama/thriller på IMDb. Stor miss av mig, men jag plågade mig igenom den.
Den handlar alltså om Sarah spelad av Minka Kelly som börjar på college Det är fest, det är snygga trummisar som spanar in tjejer när de giggar. Cam Gigandet spelar då den snygga trummisen som spanar in henne och blir hennes ragg, bla bla bla. Som vilken tonårsfilm som helst. Ytligt. Sen raglar hon hem och träffar sin rumskompis, Rebecca, som är spelad av Leighton Meester. Hon är uppenbarligen lite för på och man förstår att något är skumt med henne. Det kan vara titeln som är lite avgörande i den delen också. Hon har tydligen inga vänner och börjar jaga iväg alla som står Sarah nära. Hon skrämmer skiten ur folk, men Sarah vill bara vara bussig och fortsätter vara hennes polare. Så fortsätter filmen så. Ingenting händer på ungefär en timme, tills Rebecca ballar ur på riktigt och börjar att ta till lite väl drastiska åtgärder. Det är lugnt, jag ska försöka att inte spoila något, men allting är väldigt förutsägbart.
Det är alltså någon sorts dramathriller som varken är särskilt dramatisk eller spännande. Man VET att Rebecca är skum och gör en massa saker, Sarah/Stephen (Cam) är kära och så. Det är inget djup i filmen som gör att man får förstå varför Rebecca gör som hon gör (eller jo, det får man ju, men det räcker inte) och skådespelarinsatserna är bedrövliga. Stephen är sockersöt, Rebecca är uppenbarligen lite galen, Sarah är en driven ung tjej som vill vara snäll och sen är det inget mer med det. Den kommer liksom aldrig riktigt igång. Man förväntar sig ju i alla fall någon liten scen där det är lite urballning, men sen efter 1:20 så upptäcker man att filmen snart är slut och att det inte har hänt något. Det är alltså en thriller utan spänning och ett drama utan dramatik. Den är helt enkelt genrelös och inte på något nyskapande och bra sätt.
Jag har sett en hel del dåliga filmer, men den här fungerar inte ens som alibi för att man vill få någon man tycker om att bli lite rädd i någon scen och krypa upp i famnen på en. Det kommer bara sluta illa, din partner kommer att sitta i andra änden av soffan och skriva sms eller spela Wordfeud och du kommer att vara tvungen att se klart på filmjäveln själv. Den är troligtvis oerhört kontraproduktiv på den fronten.
Så, det var nog det jag hade att säga om den filmen. Nu ska jag gå och lägga mig och förbanna mig över de timmar av sömn som jag slösade bort, för jag får faktiskt skylla mig själv att jag såg den här.
Kampen går vidare.
Hej & Välkomna
Hej och välkomna. Det här är en ny liten blogg där jag kan få kräkas lite. I dagens samhälle så är det oerhört lätt att sprida kultur. Totalt jävla värdelösa musikvideor läggs upp på YouTube och får miljoner visningar samtidigt som Folk inte tycker att ett band som Samling är skithäftiga. Det blir jag ganska lack på. Man går på krogen, får i sig allt för många öl och när man sitter där, efter att ha kommit överens med vakten att man får stanna kvar, bara man håller sig till vatten resten av kvällen och känner att musiken där är alldeles för hög och alldeles för dålig. Var man precis uppe på dansgolvet nyss? Vafan? Samtidigt så fnyser Folk åt lokala band som kämpar som djur för att få tag i spelningar och hitta en publik. Ingen bryr sig, det verkar inte vara intressant. Musik verkar bara vara bra om en miljon andra människor har hört låten innan.
Det är därför jag måste få kräkas lite.
Sen görs det en jävla massa dåliga filmer också. Folk går på bio och ser en film som bara är full av stereotyper och karaktärerna är stoppade i samma jävla fack, varenda jävla gång. Det dras in pengar och det görs en ny, praktiskt taget likadan film igen. Jag tror inte att jag tycker om film längre, men jag har inget bättre för mig här i livet. "Se inte filmerna då" kanske du tänker. Jo, det tänker jag göra. Jag har inte gett upp hoppet om att se den perfekta filmen.
Fast man måste väl få kräkas lite?
I övrigt så har jag alltid tyckt om att recensera saker. Jag har en väldigt bestämd smak om vad som är bra och vad som är dåligt. Jag tvingar mina närmaste att lyssna på sådant som jag tycker är bra. Det har jag gjort sedan jag var liten och så kommer jag att fortsätta livet ut. Jag älskar också att vara kritisk och säga åt Folk att de har fel, även om det i grunden är en smaksak. Fast då är det ju deras smak som är fel. Så jag tänker från och med nu recensera allting som är dåligt. Jag är en del av det här samhället och kommer ofta i kontakt med dåliga saker. Det är väl ett sorts självskadebeteende, men då får det här bli min medicin mot det.
Här ska jag recensera all dålig kultur, främst filmer och musik, som jag stöter på.
Det är därför jag måste få kräkas lite.
Sen görs det en jävla massa dåliga filmer också. Folk går på bio och ser en film som bara är full av stereotyper och karaktärerna är stoppade i samma jävla fack, varenda jävla gång. Det dras in pengar och det görs en ny, praktiskt taget likadan film igen. Jag tror inte att jag tycker om film längre, men jag har inget bättre för mig här i livet. "Se inte filmerna då" kanske du tänker. Jo, det tänker jag göra. Jag har inte gett upp hoppet om att se den perfekta filmen.
Fast man måste väl få kräkas lite?
I övrigt så har jag alltid tyckt om att recensera saker. Jag har en väldigt bestämd smak om vad som är bra och vad som är dåligt. Jag tvingar mina närmaste att lyssna på sådant som jag tycker är bra. Det har jag gjort sedan jag var liten och så kommer jag att fortsätta livet ut. Jag älskar också att vara kritisk och säga åt Folk att de har fel, även om det i grunden är en smaksak. Fast då är det ju deras smak som är fel. Så jag tänker från och med nu recensera allting som är dåligt. Jag är en del av det här samhället och kommer ofta i kontakt med dåliga saker. Det är väl ett sorts självskadebeteende, men då får det här bli min medicin mot det.
Här ska jag recensera all dålig kultur, främst filmer och musik, som jag stöter på.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)